kärleken till lugnet.

..där gräset faktiskt är grönare på andra sidan:)
 
 
Jag älskar landet. Jag älskade att vara hos mormor å morfar där de bodde.
Allt lugn, vackra omgivningar, nära till sjön. Ja lugnet framför allt. Jag sa alltid att jag ville
flytta dit, eller att jag i alla fall ville bo så när jag blev stor. 
 
Nu är jag stor. Inte riktigt så stor så att jag kan köpa ett hus på landet, men det är väl
mest pengarna som sätter stopp för det om jag ska vara ärlig:) Hade gärna flyttat till hus redan imorgon
om jag hade haft möjlighet till det. 
 
Idag vet jag inte riktigt var jag vill bo. Viktor är också kluven. Vi vill liksom bo nära jobb
osv. Det är otroligt skönt att bara ha två minuters cykelväg till jobbet, särskilt när man har
hund å så också:) Men när vi inte är på jobbet vill vi ha natur, sjön, friheten å ja, lugnet
Slippa stress, trafik å allting som hör till stadslivet lite mer. 
 
Sen älskar vi ju söder där vi bor nu. Här är det lugnt men ändå centralt med nära till det mesta,
å nära till bokskogen runt hörnet. Men det är ju inte samma sak som att vara ett med naturen,
så som man är när man bor nära en sjö med möjlighet till bad, fiske, båttur, å allt sånt
som jag å Viktor älskar. Att bara få ta ett kvällsdopp eller ta en spontan fika på en ö, sånt som
vi gjorde mycket hos mormor å morfar i Löpanäs. 
 
I framtiden tror jag faktiskt att det kommer vara jag som backar för att flytta utanför stan,
å att det kommer vara Viktor som vågar lämna bekvämligheten med att bo nära allting.
Jag är nog lite mer praktiskt lagd som ser alla jobbiga bilresor osv. (Ja, jag hatar att köra bil..:)
 
 
I sommarstugan på Öland kan man antingen välja att gå nere vid havet eller uppe bland åkrarna å allt
som hör "landet" till. Jag älskar båda, men åkrarna å känslan av att åka flera år tillbaka
i tiden med alla gamla byggnader osv lockar nog lite mer faktiskt:) Extra fint är det på våren,
då vissa av åkrarna färgas gula av alla rapsblommor... 
 
 
Grusvägar, gamla stenmurar å lugnet över att man inte kan stressa fram växtligheten utan att man
bara låter naturen ha sin gång... 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback